Här kommer det efter hand, förhoppningsvis, fyllas på med sagor.

 

Biet Ingrid (skriven till Ingriddagen 2013 av J I M Fosstveit)

Det var en gång ett bi som inte kände sig som alla andra. Redan som larv hade hon känt sig utanför systemet. Det var som de andra talade ett helt annat språk, levde för helt andra anledningar än hon. Detta märkliga bi döptes till Ingrid då det ansågs vara ett präktigt och bra namn och bina i kupan hoppades att namnet skulle vägleda henne att bli en flitig liten arbetare. Detta funkade bara sisådär.

Första arbetet hon fick var att städa i barnkammaren. Ett äldre bi visade Ingrid hur hon skulle plocka undan rester av pupporna och äggen. Ingrid tittade och lyssnade uppmärksamt i början en efter enstund började tankarna vandra.

Hmmm tänkte Ingrid nog måste det finnas mer än det här i världen? Kanske skulle en automatisk.... -Ingrid! Sa det äldre biet skarpt, sluta dagdrömma och börja städa. Med en suck böjde sig då Ingrid ner och plockade upp något som låg och skräpade vid hennes fötter och förberedde att slänga ut det genom kupans fönster. Precis när hon tänkte hiva ut sin börda skrek hennes lärare: - Stopp! Vad gör du?
Ingrid tittade sig förvirrat runt. Vad menade det äldre biet. Hon städade ju. Runt henne pekade de andra bina på henne och viskade bakom hennes rygg.
- Vad är det för fel på henne?
- Vad gör hon. Ska hon slänga ut äggen, våra syskon?
- Mördare, mördare! Viskningarna ökade i styrka och Ingrid kunde höra vad som sades omkring henne. Rodnade tittade hon ner på det hon höll händerna och mycket riktigt var det ett ägg. Snabbt men försiktigt la hon ifrån sig ägget och rusade gråtande ut från rummet.

- Vad ska vi ta oss till med Ingrid? Frågade sig de äldre i kupan.
- Vi går till drottningen och frågar om råd sa ett av bina.
- Nej, nej inte ska vi störa hennes majestät med en sådan småsak, sa en annan. Nej detta måste vi lösa ändå.
- Då är bara frågan hur? Barnkammaren är i vilket fall uteslutet.
- Ja det är vi nog alla överens om. Vad sägs om utbyggnaden av södra flygeln?
- Hmm, ja det kanske får pli på henne. Där krävs fullständig struktur för att det ska fungera. Ja, så får det bli.

Under tiden satt Ingrid och grät så kupans pappersinredning långsamt började lösas upp kring henne.
- Ingrid vad gör du skrek det äldre biet förskräckt då hon såg henne. Du löser ju upp hela kupan om du fortsätter så där. Torka nu tårarna så ska du få en ny och rolig uppgift av oss. Kom med nu Ingrid.

Ingrid torkade sina tårar och bestämde sig för att nu skulle de få se världens bästa arbetare: hon, Ingrid bi.

Åter igen gjorde Ingrid sitt bästa för att lyssna uppmärksamt då det äldre biet förklarade vad som skulle göras.
- Först kommer samlarbina in där. Släpper av materialet i hög där. Sedan tar sorterarna över och ser till att rätt sak hamnar på rätt plats. Tuggarna sitter i motsatt hörn och får sina leveranser av bärarna. Det finns en rad dit och en därifrån. Sedan bärare från sorterarna till byggarna och bärare från tuggarna till byggarna. Byggarna sammansätter och gör väggarna. Förstår du?

Lilla Ingrid tittade på raderna av bin som rörde sig i banor runt i rummet. Alla verkade veta sin plats och uppgift. Här kunde hon inte misslyckas! Här skulle de få se.

- Ja Ingrid, få se vad din uppgift ska bli. Byggare är ju uteslutet. Där krävs erfarenhet och bygglicens. Tuggare kanske. Gapa Ingrid får jag se!
Lydigt öppnade Ingrid munnen så stort hon kunde.
- Nja då får vi utesluta tuggare. Inte en tand i sikte ännu. Jaha. Sorterare då? Nej med tanke vad som hände i barnkammaren så kanske det är bäst att undvika situationer där det gäller att vara uppmärksam på detaljer. Då återstår bärare. Vad önskar du bli bärare av kära Ingrid.

Ingrid tittade på de olika raderna igen. Hon uteslöt snabbt raden av bin som bar det tuggade materialet från tuggarna till byggarna. Det var täckta av kletig massa och deras kroppar rörde sig stelt och konstigt av den torkade tuggmassan. Nej något torrt vore nog bra då Ingrid ville visa vad hon gick för och inte klistras fast på fel ställe.

- Jag tror jag gärna vill bli bärare av växtdelar om det går bra, sa Ingrid.
- Åh, utmärkt, bra. Bara att sätta igång.
Ingrid gick in i raden av bin som hämtade växtdelarna till tuggarna. De flög så tätt ihop att det kändes som om hon var en del av en mask eller liknande tyckte Ingrid. Vid sorteraren plockade de upp sin last. Flög sedan vidare till tuggarna där de släppte sin börda och flög i samma takt och på samma plats i raden tillbaka till sorterarna. Runt runt i slingrade rader flög de och Ingrid gjorde precis som de.

Nöjd nickade det äldre biet uppmuntrande till Ingrid och flög tillbaka till barnkammaren övertygad om att Ingrid nu funnit sin plats i kupan.

Ingrid var dock inte så säker. Ganska snart var hon rejält uttråkad och försökte prata lite med biet som flög strax framför henne.
- Hej jag heter Ingrid vad heter du viskade hon.
- Schhh.. Fick hon till svar.
- Heter du så? Schhh. Ja det var, hmmm, ja något annorlunda namn men, ja fint och kul typ, sa Ingrid tveksamt.
Bakom Ingrid sa biet närmast. - Hon heter naturligtvis inte schhh men det ska vara tyst i raden.
Från ingenstans kom ett jättebi flygande och spände ögonen i det biet som talat. Förskräckt tystnade biet och det stora väktarbiet flyttade blicken till Ingrid och tillbaka igen.
- Här ska vara tystnad och koncentration och ingen och då menar jag ingen, här spände väktarbiet ögonen i Ingrid, ska avvika från det. Förstår ni? Alla bina i rummet nickade tyst och fortsatte arbetet. Väktarbiet nickade även det och återvände upp till taket där det kom ifrån.

Hu, tänkte Ingrid, och ryste till. Det här var inte kul. Trots att de alla arbetade så tätt tillsammans kände hon sig mer ensam än någonsin. Något måste kunna göras för att muntra upp situationen lite. I huvudet på Ingrid började en melodi framträda. Utan att tänka på det började hon vagga lite i takt med musiken. Då raden hon flög i var så tät började de framför och efter henne gunga med för att minska skavandet från grannens vingar. Inte ett ljud yttrades utan alla följde den tysta rytmen i Ingrids huvud utan att vara medvetna om det. Detta roade Ingrid till den grad att hon knappt kunde hålla tillbaka det bubblande skrattet som bildades i magen. Hon knep ihop munnen allt vad hon kunde och ut kom endast små fniss och fnysningar. Väktaren i taket vände blickarna åt hennes håll och fnisset försvann under väktarens kyliga blickar.

Återigen rörde sig raden snyggt och prydligt och alldeles dödstråkigt tyckte Ingrid. Med en suck försökte hon samla tankarna och motivera sig själv att vara det duktigaste arbetsbiet någonsin. Detta funkade bra i några minuter, precis så länge att Ingrid slappnade av lite, och då slog den till med full kraft, sången i huvudet. Nu var en hel orkester med där inne och Ingrid kunde för sitt inre se hur djur av alla slag dansade runt till musiken. Hon slöt ögonen för att njuta av de vackra graciösa rörelserna och musikens sköna toner. Svävande följde hon med i dansen, snurrade, neg, bockade i avancerade mönster till dansen som skapats av glädjens tillbakahållna fantasi. Förtjust nynnade hon skrattande med i musiken samtidigt som hon steg högre och högre mot himlen. Lycklig i sin fantasi märkte hon inte att drömmen förflyttats till verklighet innan hon med en hård duns flög upp i taket. Hon öppnade förskräckt ögonen och mötes av väktarens arga blick. Oj vad arg han var. Blixtar slog ut från ögonen och skum bildades runt munnen på honom så inga ord gick att urskilja. Rädd backade Ingrid bak mot väggen. Nedanför hade alla upphört med arbetet och tittade nu upp mot taket.
- Förlåt, jag menade inget illa, inget illa alls, jag ska genast gå tillbaka till min rad. Ingrid stannade inte för att avsluta meningen utan flög ner till raden av arbetare och till sin plats som bärare. Raden framför henne slöt sig, stängde henne ute.
- Ursäkta, skulle jag kunna... sa Ingrid.
Bina vände bort sina huvuden och började röra sig fram och utföra sin givna syssla utan ett ord. Ingrid surrade efter. - Snälla släpp in mig, jag ska sköta mig jag lovar sa hon gråtande. Bina behandlade henne som luft. De vare sig såg eller hörde henne. Förtvivlad var hon tvungen att erkänna för sig själv att hon åter igen ställt till det. Det tjänade inget till, Ingrid måste berätta för det äldre biet att detta inte var arbetsplatsen för henne trots allt. Denna insikt var så tung att vingarna vägrade fungera och krypande på alla sex släpande hon sig ut ur rummet på jakt efter den äldre.

Ryktet hade redan nått de äldre som nu på nytt höll möte om vad de skulle ta sig till.
- Det här håller inte. Ett bi måste veta sin plats för alls vårt bästas skull. Nu måste vi rapportera till drottningen.
- Du är inte riktigt klok. Skulle vi nu erkänna vårt misslyckande och bli förvisade för alltid. Detta är mitt hem och jag tänker inte ge upp det utan strid. Om det är någon som ska försvinna så är det hon, den där....
- Stopp! Vad är det egentligen du föreslår? En avrättning? Brister din tro på alla för en, en för alla nu? Vem är då den största fienden här i kupan? En ung oerfaren något vilset bi eller den äldre som bryter mot kupans kod?

Rädd såg biet som om.
- Självklart menade jag inte så. Blev något upprörd bara. Självklart är vi en enhet där alla har sin plats och sitt värde. Jag vet inte vad som flög i mig...
- Åter till Ingrid. Vad ska vi ta oss till?
- Vad sägs om att låta henne bli en samlare?
- Du menar låta henne lämna kupan? Är inte det riskabelt?
- Kanske inte så riskabelt som att låta henne vara kvar.

Så var det beslutat. Ingrid skulle ansluta sig till samlarbina som rörde sig över ängarna och samlade nektar. Gissa om Ingrid blev lycklig över denna chans att komma ut i världen? Äntligen skulle hon finna det som gjorde att hon fanns det var hon övertygad om. Utan att se sig om lämnade hon nästa morgon kupan tillsammans med de andra samlarbina.
De var ett ett målmedvetet gäng det här tänkte Ingrid men vis av sina tidigare erfarenheter bestämde hon sig bara för att följa med och inte ifrågasätta.

När energin nästan var slut var de framme vid en äng, nej mer som ett hav av blommor. Ingrid hade aldrig kunnat föreställa sig något så vackert som det hon nu såg. Blommor i alla olika färger tävlade om ögonens uppmärksamhet och de rörde sig i vinden som stillsamma vågor i takt med Ingrids inre musik. Åh jag har dött och kommit till himlen tänkte hon och dök ner bland alla blommor. Ingrid lätt kronbladen smeka henne randiga kropp medan hon lyckligt rullade och loopade i luften. De andra samlarbina tittade förvånat på henne men lät henne hållas. Någonstans långt där inne kom de också ihåg glädjen då de första gången sett ängen, men aldrig att de skulle låtit dem bryta ut konstiga rörelser...men ändå... Ja de lät Ingrid hållas visa om att hon nog snart skulle sansa sig och göra sitt arbete.

Framåt lunch hade de flesta bina samlat klart sin första omgång och begav sig hem mot kupan. Ingrid som inte riktigt fått grepp om sin uppgift ännu valde att stanna på ängen. De som gav sig av skakade på huvudet och visste inte vad de skulle tänka om sin märkliga kollega. Stanna själv? Varför då? Väktarna som samlade ihop truppen för kupan samtalade snabbt och bestämde att en av dem skulle bli kvar med eftersläntrarna. På så vis kunde alla känna sig trygga. Ingrid kände sig lättad av att det blev lugnt en stund och lät melodin i huvudet lugna sig den med tills dess att den mest påminde om en vaggvisa. Sakta sjönk Ingrid er på stor blomma och la sig och vila. Inom ett ögonblick hade hon somnat.

Samtidigt i kupan ryktes drottning upp ur sin vila. En fara nalkades och hon kände det i varje nerv. Klarvaket skrek på sina vakter. - Ängen! Samlarna är i fara.
- Ers majestät tar miste, om ni ursäktar, men samlarna är hemma för lunch.
- Inte alla, det känner jag bestämt. Hjälp mig upp jag måste varna dem.
- Men ers majestät, inte kan väl ni, jag menar nog finns någon annan...
- Våga inte säga till mig vad jag ska och inte ska göra. Alla bin i den här kupan är mitt ansvar, mitt och bara mitt. En för alla det är jag det och glöm aldrig det. Med de orden svepte hon vingarna förbi väktaren och gick mot utgången. Väktare från alla håll slöt upp vid hennes sida och truppen lyfte med ett mäktigt surr. Arbetarna i kupan stannade upp. Tittade på varandra och kände sig plötsligt nakna och blottade. Rädda kröp de ihop i kupans mitt och väntade. Deras drottning hade lämnat kupan och utan henne var de bara alla utan motto, utan hopp.

Ute på ängen vaknade också Ingrid med ett ryck. Rädslan forsade i hennes kropp och hon visste instinktivt att något var fel. Hon sträckte på vingarna och tog sats innan hon som skjuten ur en kanon flög högt upp över ängen för att få en bättre överblick. Under henne såg hon blommorna som små färgglada prickar. Inget konstigt alls, men vänta vad var det där för lukt. Spanande kisade Ingrid bort mot skogsbrynet och där såg hon hotet. Eld!

Lågorna slickade träden vid ängens slut och vilken sekund som helst skulle skogsbranden gå över i en gräsbrand. Vinden låg åt Ingrids håll och hon kände den stickande men ändå sövande röken i sitt ansikte.
- Elden är lös! Skrek i denna stund väktaren.
Samlarbina som var kvar på ängen slutade samla men kunde inte riktigt tänka utanför sina banor och började surra i cirklar av förvirring.
- Mot kupan! Skrek väktaren samtidigt som han försökte valla samlarna bort från elden.
Nu kom rökslingor in mellan grässtrån och blommor. Luften blev svårare att andas och samlarbina var trötta. Väktaren gjorde tappra försök att få dem med sig men visste i sitt hjärta att det var försent. Röken hade dem i sitt grepp och snart skulle elden ta dem alla.

Ingrids inre musik dånade nu som om huvudets skulle sprängas av trummor och blåsinstrument. Tankarna rusade i takt med musiken. Detta var hennes uppgift: att rädda dessa bin. För detta var hon född det kunde hon känna nu. Det gällde bara att finna på hur. Så mindes hon hur raderna rört sig i takt då hon rört sig efter musiken i huvudet. Bin arbetar tillsammans mot gemensamt mål. Så var det med bin och det var ju det hon försökt lära sig med blandat resultat. Nu behövde hon använda den kunskapen. Takt, tillsammans, mål. Ingrids huvud visade bilder till musikens taktfasta ljud.
- Jag har det! skrek Ingrid lyckligt, jag har det! Så började hon sjunga med klar stämma efter melodin i huvudet samtidigt som hon dansade ner bland sina kollegor som förvirrade och trötta cirklade nedanför henne. De verkade inte märka vare hennes sång eller dans men det spelade ingen roll för Ingrid visste med säkerhet att det var detta hon var skapt för att göra.

Snabbare och snabbare gick takten i visan och Ingrids röst gled förtrollande in i binas själar, i början sakta, men snart fortare och fortare gungade de med i takten helt fängslade av Ingrids röst och dans. De följde hennes varje rörelse och deras kroppar varje takt i musiken. Försiktigt förflyttade sig Ingrid bakåt utan uppehåll i dans och sång och till hennes lättnad följde bina henne. Bit för bit tog de sig dansande bort från elden. Väktaren sist med tacksam blick på Ingrid.

Ingrid visste inte hur länge till hon skulle orka och inte heller var hon skulle ta vägen. Elden hade inte avtagit utan slukade ängen, blomma för blomma. Var fanns skydd från denna obarmhärtiga hetta? I denna stund dök drottning upp. Med skarpa order fick hon väktarna att ta de utmattade samlarbina med sig och röra sig bort från vindens riktning. Snart var de alla ur fara och kunde pusta ut bakom en stubbe innan de tillsammans återvände till kupan.

Väl hemma blev de mottagna med pompa och ståt. Bina kunde inte nog utrycka sin glädje och surret hördes långt bort i skogen. Resten av kvällen ägnades åt festligheter och ingen tänkte på arbete. Plötsligt var Ingrid accepterad och älskad. Det var en märklig känsla speciellt då hon nu inte visste vad som förväntades av henne. Allt hade känts så självklart där på ängen då elden var gemensam fiende men nu... Ja vem och vad var hon nu? Ett samlarbi eller?

Drottningen kom fram till Ingrid och lyfte hennes haka så deras ögon möttes.
- Jag vet att allt känns förvirrat just nu men din uppgift har bara börjat. För vissa kommer deras uppgift i livet till dem på en gång, men för andra, sådana som oss, kommer det till först vid en händelse som omkullkastar allt vi trodde oss veta förut. Förvånat tittade Ingrid på drottningen som med en svepande rörelse fick alla bin att tystna.
- Hör upp, bröder, systrar, döttrar och söner! Låt oss ge ett fyrfaldigt hurra för den nya kupans blivande drottning, som idag visat sig värdig denna uppgift och följt sitt kall att vara en för alla. Ingrid hurra, hurra, hurra, hurra. Må hon leva i trygghet och överflöd.
Ingrid tittade sig runt. Vad sa drottningen? Pratade hon om henne? Ingrid hade hon sagt men inte kunde hon väl mena...
- Jo det är klart jag talar om dig kära Ingrid, viskade drottningen allt medan de andra bina fortsatte att hurra och applådera. I vår är det dags att börja en ny kupa och där behövs en drottning. Mycket sällan föds en blivande drottning och det är svårt att se vem som är kallad, men du min vän är en given ledare som tänker utanför ramen, är modig och påhittig samtidigt som du har gruppens musik inom dig. Lyssna till den och allt kommer falla på plats.

Och så gjorde det. Vintern ägnade Ingrid till att lära av drottningen och till våren gav hon sig av med en egen trupp av väktare och arbetsbin. Inte ett tvivel fanns kvar om vart hon hörde hemma i världen. Hon var drottning av nya kupan och hennes bin följde henne med glädje för de visste att mottot alla för en, en för alla innebar att Drottning Ingrid alltid skulle stå vid deras sida och finna lösningar till allas bästa.
Så levde de lyckliga i alla sina arbetsglada dagar och Ingrid var ett hyllat namn långt efter det, ett namn inristat i tusentals bihjärtan som den som med sång och dans räddat de som borde varit förlorade.
Slut.

 

Alla hjärtans (skriven till Alla Hjärtans dag 2013 av J I M Fosstveit)

Näcken betraktade tyst från sitt gömställe den nyinflyttade flickan. Hon var den vackraste människa han någonsin sett. Han slöt ögonen och lät bilden av henne inpräntas i sitt inre för att alltid kunna bära med sig den. Han kände hur musik skapades i honom när han såg på henne och hur det flödade noter som krävde att få bli spelade. Tyst drog han sig ner mot strömmen där han satte sig på sin favoritplats och började spela. Ljudet blandades med det glatt forsande vattnet som skuttade fram mellan stenarna.

Uppe vid torpet stannade flickan till. Vad var det som hördes? Vattnets forsande lät som musik i hennes öron och hon började dansa till dess takt där på gräset. Hon hade gjort helt rätt att flytta ut hit på landet, det kunde hon absolut känna i denna stund. Kanske var hennes sökande äntligen till ända.

I hela sitt liv hade hon sökt efter den plats där hon kunde vara sig själv och inte behöva låtsas vara mer eller mindre än det. Alltid hade hon känt sig annorlunda, lite utanför som om ingen riktigt såg henne för den hon var. Nu hade hon flytt från allt detta och börjat om i värld som påminde så mycket om hennes egen fantasivärld då hon var liten. Överallt fanns det liv. Det grönskade, det blommade och det doftade liv. Och nu detta underbar ljud från strömmen nedanför...

Näcken satt på sin sten hela kvällen och spelade. Under alla de århundraden han levt hade han aldrig känt sig så upprymd. Hade hon nu kommit den han väntat på. Den som skulle väcka hans kalla hjärta till liv så det åter igen slog och pulserade i hans kropp. Många hade han lockat ner till sig och ingen hade varit den rätta men nu, nu kunde det bra inte vara fel. Han kunde känna hennes längtan, hennes ensamhet som en parfym runt henne. Hon längtade precis som han, hon törstade efter något bortom ensamheten, bortom skönhet och tomhet, efter något så långt bort men ändå så nära.

Flickan gick ner mot älven och såg det glittrande vattnets resa mellan bumlingar och mindre stenar. Hon böjde sig ner och lät vattnet smeka hennes hand med sin svalka. Det började skymma och himlen var vackert rosa. Hon kunde omöjligt minnas om det förespådde något speciellt väder men det kvittade för vackert och rofyllt var det. Egentligen var det konstigt att hon här kände sig mindre ensam än hon någonsin gjort i stadens puls, där så många människor varit runt henne, talat med henne och stört hennes utrymme. Men så var det. Tomheten inom henne ekade inte lika mycket. Däremot kände hon hur förväntan byggdes upp, som om något eller någon väntade därute på att komma och fylla hennes liv och göra det meningsfullt.

Han såg henne där vid strandkanten. Hennes hår som ringlade ner mot vattnets yta. Hennes ögon som speglade glittret från strömmen. Så vacker, mjuk och sårbar var hon där. Hur lätt vore det inte för honom att spela sin violin och få henne att komma till sig i forsens skum. Han skakade av sig tanken så fort den dök upp. Nej det var inte så han skulle behandla henne. Han fick inte lockas till den enkla vägen. Denna gång måste han visa sig värdig ett hjärta. Näcken den ökända måste lägga band på sig själv och få hennes kärlek utan magi. Han rös till av rädsla. Var det ens möjligt?

Motvilligt reste hon sig och gick upp för slänten mot stugan. Det var en ny dag imorgon och mycket måste göras. Sovrummet var i stort klart och hon gjorde sig i ordning för natten efter sin vanliga rutin. Nattdräkt, tvätta sig, borsta tänderna och håret och sedan snabbt i säng. Lakanen vara svala mot hennes hud. Kroppen öm efter allt bärande. Hon somnade snabbt redan innan solens sista strålar försvunnit från horisonten.

Han stod där och tittade på henne där hon sov. Hennes mjuka ansikte så avslappnat på kudden. Ögonfransarna vilade mörka mot kinden, läpparnas bågar lätt rosa och lockande. Han ville smeka hennes kind och känna hennes hår stryka mot sin mun. Det värkte i honom att få vara henne nära. Risken var dock för stor. Detta kanske var hans enda chans att få sitt hjärta att klappa igen. Istället lät han sin inre musik flöda i rummet och vagga henne i hennes sömn. Lugnande och lekfull på samma gång. Han såg hur hon log i sömnen och förstod att hon hörde hans toner i sitt inre.

Melodin kom som inifrån och spred sig i hennes kropp. Lycka forsade fram genom hennes ådror. Han var här den hon alltid drömt om, han som skulle ge henne ljus i livet. Hon ville vakna möta hans blick, viska sitt ja i hans öra, men ändå, kanske inte, drömmen var för bra för att släppa. Hon borde stanna och njuta av musiken en stund till.

Natten var för snabbt över. Obarmhärtigt sken solens strålar in genom fönstret och deklarerade morgon. Hon gnuggade ögonen, sträckte på sig som en katt och undrade vad i hela friden hon drömt som fått henne på så gott humör. Nynnande gick hon ut i köket och gjorde sig en lätt frukost att ta ut på verandan. Hela hon kände sig utvilad och glad. Livet kändes så rätt. Doften av sommar var så påtaglig att den nästan skulle gå att buteljeras. Fjärilar fladdrade över ängsblommor, svalor dök över himlen och älven spelade i bakgrunden. En katt kom och strök sig efter hennes bara ben. Automatiskt sträckte hon ner handen och smekte dess lena päls. Måste vara grannens tänkte hon förstrött.

Åh vad han bannade sig själv. Han hade inte kunnat motstå att ta en katts skepnad för att bli smekt av hennes utsökta hand. Och ljuvligt hade det varit men ack så fel. Det måste vara honom hon lärde sig älska inte en katt. Ilsket sparkade han till en sten lite för hårt med sin nakna fot. Detta resulterade inte direkt i vacker musik från hans läppar då han argt hoppade runt på ett ben nere vid stranden. Vad skulle han göra för att hon skulle kunna se honom? Inte bara höra hans musik utan verkligen se HONOM. Han kunde ju inte ens se sig själv i vattnets spegelbild längre och han hade för länge sedan glömt vad hans riktiga namn var. Hur skulle någon kunna älska honom?

Katten var försvunnen lika snabbt som den dykt upp. Nåja det var ändå dags och sätta fart om något skulle bli gjort. Rask reste hon sig och sträckte på sina lite stela muskler. Hmm var skulle hon börja. Det fanns hur mycket som helst som skulle packas upp. När flickan vände sig om krockade hon in i en främmande pojke. Skrämd hoppade hon bakåt. - Förlåt att jag skrämde dig sköna mö, sa främlingen, men jag tänkte erbjuda mina tjänster. Flickan tittade osäkert på pojken. Hon visste att man skulle vara på sin vakt när det gällde främlingar men det var något visst med denna pojk. Kanske hon borde vara mer försiktig men... Ja han var verkligen behövd. Med hans hjälp skulle hon hon snart få ordning på hemmet. Flickan försökte sig på ett leende. - Hej, sa hon. Pojken log tillbaka. - Jaha var ska vi börja? Tillsammans arbetade de sida vid sida hela förmiddagen. Det var som om de alltid känt varandra och när det var dags för att inta lunchmålet hade de blivit goda vänner. Flickan bjöd på picknick nere vid strömmen som tack för hjälpen. Svartsjukt studerade Näcken dem från sin plats i älven. Var ödet återigen mot honom? Han funderade grymt på att låta strömmen svämma över och ta dem båda för den besvikelse han kände. I sista stund ångrade han sig. Med en tår rinnande ner för sin kind vände han sig bort. Vad var väl ett par hundra års väntan till för en odödlig varelse som han försökte han intala sig medan han gick ner under ytan till sitt underjordiska palats där mitt under älven.

Flickan och pojken åtnjöt sin picknick i lugn och ro helt ovetande hur nära det var att de kunde ha varit deras sista dag på jorden. De skojade, retades och lekte där på stranden som om de hade all tid i världen. Flickan kände sig glad när hon senare på eftermiddagen gick hem till sitt. Hon hade funnit en vän, hennes torp var i ordning och allt såg ut att ordna sig. Nu saknade hon väl inget?

När natten kom sökte sig Näcken upp till ytan igen. Han stämde sin fiol och spelade sorgset för månen som spred sitt bleka sken över naturen. Uppe i torpet låg flickan vaken och lyssnade på ljuden utanför. Förvånat kunde hon höra hur någon spelade. Musiken trängde genom vattnets porlande och fick hennes ögon att tåras. Vad hade hon väl att gråta över? Hon försökte samla sig men inget hjälpte. Tårarna rann nu ner för hennes kind. Hennes hjärtas ensamhet svämmade över. Hon kunde inte förstå vad hennes hjärta hade att klaga på då hon faktiskt idag funnit en vän och inte behövde vara ensam mer. Rastlöst vred hon sig under täcket. Det här var inte alls likt henne att gråta över ingenting.

Då hon ändå inte kunde sova bestämde hon sig för att gå ut på farstubron för att lyssna på musiken. När hon kom ut såg hon pojken komma gående över gräset mot henne. - Jag kände på mig att du var vaken sa han och sträckte ut sin hand. Tyst tog hon den och han drog henne in i sin famn och delade med sig av sin värme. Tillsammans stod de där i gräset, barfota och lyssnade på den vackra musiken. Flickans hjärtas ensamhet försvann och ersattes av gemenskap och kärlek. Parets hjärtan slog nu med samma takt. Inga ord behövdes, de visste varandras tankar denna stund. Djupt såg de i varandras ögon tacksamheten de hade över att den andra fanns där att dela denna stund. Månens sken fick daggen i gräset att gnistra som diamanter, gräshoppor och syrsor stämde upp i Näckens musik och det hela var bara som en dröm för den tidigare så ensamma flickan.

Nere i strömmen frågade Näcken himlen vad han gjort för fel. Var hon inte den rätta? Den som skulle väcka hans hjärta till liv igen? Inom kände han okänd värk som inte ens hans musik kunde lindra. Han försökte med magin som sprudlade av hans kropp, nu laddat av den magiska fullmånen. Men inte heller hans magi rådde på den brännande känslan. - Moder natur är det nu försent för mig? Frågade han. Vid hans sida dök modern upp. - Kära Näcken, sa hon med sin viskade röst, du har nu sonat nog och det du känner är livet som återvänder till ditt hjärta. Förundrat hörde Näcken hur hans hjärta slog några försiktiga slag och sedan gick in en jämn rytm. - Du hade rätt, viskade modern i hans öra, hon var den som skulle ge dig ditt hjärta tillbaka. Hon fick dig att känna kärlek, svartsjuka, sorg och visa barmhärtighet. Allt detta under årets mest magiska dygn. - Men om hon nu var den rätta varför gav hon sitt hjärta till någon annan frågade Näcken med en tår i ögat. Med ett skratt som porlade som vattnet kring dem svepte modern runt honom. - Ack min vän vad du har bråttom. För att kunna vinna kärlek behövs ett hjärta och det var gåvan i detta nu. Flickan har gjort sitt nu kan du börja sökandet efter ditt hjärtas andra hälft, din egen drömflicka.

Så var Moder natur borta och Näcken stod där i strömmen ensam igen och förundrades över hur annorlunda han kände sig med ett hjärta. Ett besvärligt faktum var att han frös så förfärligt. Usch detta innebar att han skulle behöva bära kläder. Hur skulle detta sluta.

Ja som ni kanske förstår så levde flickan och pojken lyckliga alla sina dagar. Flickan tänkte ibland på drömmen första natten i torpet men när hennes ögon mötte pojken skingrades drömmen som dimman i solsken. De hade funnit sin egen magi den där sommaren, en magi som räckte hela livet i nöd och lust.

Näcken? Ja han finns där ute sökande efter sitt hjärtas andra hälft, någon vars takt är det samma som hans, den som spelar hans själsmusik. Moder natur ler i skymundan för hon vet att han kommer finna den som är värdig honom mycket snart.

Så ni lediga flickor kanske är det någon av er han söker, kanske är det för er hans melodi kommer spelas. Så var magisk kväll låt era hjärtan lyssna ut i natten och kanske, ja kanske skapas kärlekens musik och alla drömmar uppfylls. Alla hjärtans på er.

En liten filur (saga från Bubbar 2 av J I M Fosstveit 2009)

Det var en gång en liten lustig figur som alltid ljög. Vad han hette var det ingen som visste då han inte kunde låta bli att ge olika namn till dem som frågade vad han hette. Ibland hette han Runar ibland Klas och någon gång hade han kallat sig för Harald men vad han egentligen hette det tror jag bara han och hans mor visste. En dag hände det sig så att denna filur ja låt oss döpa honom till just Filuren trillade ner i en djup grop och stukade sin fot illa. Ont som han hade, hade han först ingen lust att göra något förutom kvida av smärta men när kvällen närmade sig började han längta upp ur gropen och började därför ropa: ”Hjälp jag är inte här!” Detta gav dock inget resultat. Antingen var det ingen som hörde honom eller så bestämde den som hörde honom sig för att inte hjälp någon som ändå inte var där. Hela natten fick då filuren vara där i gropen all delens ensam förutom en och annan daggmask som tittade fram mellan grästuvorna. Då och då ropade han” Hjälp” men mest vilade han sig och väntade på morgonen. Så kom då den stund då solen åter värmde vår jord och det började surra av aktivitet i stugorna och inte dröjde det länge innan en flicka närmade sig gropen på väg mot skolan. Filuren som hört hennes nynnande sång då hon närmade sig hans olycksplats, reste sig försiktigt och ropade högt: ”Stopp jag behöver inte hjälp” Flickan stannad och tittade ner i gropen. ”Hej vad heter du” frågade hon glatt. ”Jag har inget namn” sa filuren. ”Vad tråkigt” sa flickan ”själv heter jag Elsa och är på väg till skolan”. ”Vad gör du där nere egentligen?” ”Jag håller på att gräva en tunnel till Kina” sa Filuren ”Men det går väl inte” sa Elsa ”Ska Du inte komma upp och följa mig till skolan istället?” ”Klart det går att gräva ner till Kina” sa Filuren ”och jag vill inte alls komma upp”. ”Okey då går jag vidare då” sa Elsa och skuttade iväg. ”Stop” skrek Filuren ”Jag har inte gjort mig illa”. Elsa vände tillbaka till gropen. ”Vad bra att Du inte gjort dig illa” sa hon artigt. ”Jag vill inte att Du hjälper mig” sa Filuren med gråten i halsen. ”Nej inte har jag tid att hjälpa dig gräva till Kina.” ”Jag måste ju gå i skolan” sa Elsa. Och så sprang hon iväg. Filuren satte sig ner och grät. Det gjorde så ont i hans fot och nu började han allt bli bra hungrig också. Vad skulle han ta sig till. Framåt eftermiddagen hade Filuren sansat sig lite och haltade runt nere i gropen fram och tillbaka för att fundera på sin situation. Plötsligt stack Elsa fram huvudet över grop kanten. ”Hej” sa hon. Sedan tittade hon lite på Filuren och på gropen med huvudet på sned. ”Har Du gjort dig illa? Du har ju inte kommit någonstans med grävandet och du haltar. Vet du nu har jag faktiskt en stund över och skulle kunna hjälpa dig att gräva om Du vill.” Filuren spände ögonen i Elsa och sa med fast röst så att hon inte skulle missa ett ord han sa: ”Jag har inte gjort mig illa och jag har grävt hela morgonen. Haltar gör man när man inte har ont och det borde du aldrig kunna förstå”. ”Ja men då hämtar jag väl en spade och hjälper dig gräva då” sa Elsa.” Ja det är precis det jag vill ha hjälp med då jag inte är fast här i gropen” sa Filuren uppgivet. Elsa skuttade iväg hem och var straxt tillbaka med en spade och en flaska med mjölk. Mjölken var tänkt som törst släckare och mellanmål då det var en bra stund till middagen. Kvickt hopade hon ner i gropen och började entusiastiskt gräva och snart hade gropen blivit åtskilligt många centimeter djupare och Elsa höll upp med grävandet Hon spände ögonen i Filuren. ”Du gör ju ingenting.” ”Varför gräver du inte och var är din spade?” frågade hon. ”Spaden den har jag i handen och gräver det är i sanningen det enda jag tänker på” svarade då Filuren samtidigt som han började tappa tålamodet med sin egen ljugande tunga. Varför kunde den där tungan inte berätta sanningen för Elsa så att han äntligen kunde få hjälp att komma ifrån gropen. Som det gick nu skulle de väl snart grävt sig halv vägs genom jorden och aldrig kunna ta sig upp igen. Ack vad ska en ljugande filur ta sig till?” Äsch vad Du skojar” sa Elsa. ”Inte har Du någon spade i handen”” Stackare Du har förstås grävt med bara händerna och då är det ju inte konstigt att du inte kommit djupare än Du har och att Du nu behöver ta en lång paus” ”Vilken tur att jag kom när jag gjorde så Du kan få den hjälp Du så desperat behöver”. ”Drick Du mjölken så du återfår dina krafter” Filur var inte nöd bedd utan klunkade snabbt ner mjölken innan Elsa kunde ändra sig. Elsa började åter gräva samtidigt som hon berättade om vad hon lärt sig i skolan, vilka bästa vänner hon har, vilken klänning hon ska ha på sig på skolavslutningen och allt annat som små flickor babblar om när de har åhörare som inte stoppar ordflödet. Filuren hade satt sig igen och funderade så det knakade. Faktum var att det knakade så högt att Elsa kunde ha hört det om hon bara hade hållit upp från pratandet en stund och istället lyssnat men det hade hon ingen tanke på. Plötsligt hördes någon ropa ”Elsa det är mat!” och Elsa sa snabbt adjö till Filuren, klättrade raskt upp ur gropen med hjälp av spaden och sprang iväg hem.

Så satt Filuren där ensam igen i sin olycksgrop. Ovanför honom började det skymma och snart skulle det bli mörkt. Filuren började gråta igen med ett klagande läte som svävade upp ur gropen som en sorgsen melodi. Djuren i skogen drog sig längre in bland träden och människor i bygden kollade att reglarna på dörrarna var ordenligt på lagda då ljudet från gropen var skrämmande i sin sorgsenhet och okänt för alla som hörde det. Tillslut tystnade de klagande ljuden och istället hördes snarkande läten då Filuren snorigt somnat av ren utmattning. Nästa morgon som råkade vara en lördag kom Elsa skuttande till gropen direkt efter frukost och med sig hade hon sin storebror i släptåg. ”Titta” sa hon när hon kom framtill gropen” Där är den där utan namn som gräver en grop till Kina men aldrig kommer fram.” Ser Du nu att han finns och att han behöver verkligen vår hjälp” ”Det ser Du väl?” Elsa tittade frågande på sin bror med huvudet på sned och fladdrande ögonfransar. Hennes storebror som hette Hans hade ingen chans emot de där bedjande ögonen. ”Ja jag ser” ”Det är klart jag hjälper er annars får jag väl aldrig ro för ditt tjat” Elsa sprang kvickt och hämtade tre spadar: en åt sig, en åt sin bror och en till Filuren så att han idag inte skulle behöva gräva med händerna. Filuren tittade tigande på då de båda barnen hoppade ner i gropen. Idag hade han bestämt sig för att inte säga ett enda ord så den ljugande tungan inte skulle ställa till det för ännu värre. Nej idag skulle han allt ta sig där ifrån för annars var han övertygad om att han skulle törsta och hungra ihjäl. Elsa gav en av spadarna till Filuren och sedan började Hans och Elsa gräva. Filuren tittade storögt på. Vilken energi barnen hade. Efter en stund sa Hans ”Du där utan namn kan väl ta och flytta på dig om du ändå inte tänker hjälpa till” Du är liksom i vägen”. Filuren som inte litade på sin tunga flyttade sig runt i gropen tyst som en mus. Efter ytterligare en stund sa Elsa ”Nä nu är du faktiskt i vägen för mig så var vänlig och flytta dig lite till.” Filuren tittade sig åt vänster och sedan åt höger. Var han än flyttade skulle han var i vägen för en av barnens grävande. Elsa som studerade Filurens reaktion uppfattade hans vridande på huvudet som ett nekade huvudskakning. ”Och varför inte då om jag får fråga” sa hon nu lite irriterat. ”Nu är det ju så att vi hjälper dig och det minsta du kan göra är väl att åtminstone hålla dig ur vägen. Filuren vågade nu inte ens flytta blicken i rädsla för att det skulle bli fel utan tittade nu bara rakt fram med tom uppsyn. Hans slutande nu gräva och tittade på Filur. ”Ska jag slänga upp honom åt Dig” frågade han Elsa. ”Nej gör inte det” sa Elsa ”vi gräver runt honom istället det vore ju för tokigt om han inte skulle få vara med i sin egen grop”. Filuren som hoppfullt lyft blicken vid frågan om att eventuellt slängas upp ur gropen sjönk nu ihop i en hög och tog om möjligt ännu mer plats än förut i den lilla gropen. Barnen försökte gräva runt honom men resultatet blev snarare att de grävde ner honom och snart satt han fast i fuktig jord och sand på botten av gropen. Längtansfullt lyfte han sin blick mot den blå himlen ovanför och utstötte ett enda ord. ”Upp”. Hörde Du?” frågade Elsa sin bror jag tror att den lilla gubben vill att vi ska ge upp” ”Tror Du sa?” hennes bror. ”Ja kanske har Du rätt” ” Inte ser vi ut att nå Kina idag före lunch i alla fall” Det är straxt dags att gå hem och äta”. Hans och Elsa slängde upp spadarna och Hans drog upp dem ur gropen. ” Äsch bäst vi slänger upp den lille också tyckte Hans och drog upp Filuren som utmattad sjönk ihop på gropskanten. Sedan sprang barnen hem. Filuren svag som han var tackade matt sin lyckliga stjärna över att vara uppe ur gropen och släpade sig sakta hemåt. Det tog veckor innan han hämtade sig från sitt äventyr men att säga att han lärt sig något av det hela det vore nog att ljuga.

Vindens döttrar (saga som är del av "Bubbar" nedskrivna ca 2007 av J I M Fosstveit)

Det var en gång för mycket länge sedan så att vinden tyckte att hon behövde semester. Hon reste till en vacker strand, som låg mellan den djupa skogen och det blå havet. Där lekte vinden med solen och månen bland vågorna och hon trivdes så gott att hon i strandens dyningar födde två döttrar. Vindens döttrar var vackra, vilda varelser, som skummade fram över land och vatten, alltid sjungande och skrattande. Eftersom vinden inte kunde vara ledig för alltid, blev hon långa perioder tvungen att lämna sina döttrar med bara ett par brisar som då och då passerade stranden. Flickorna blev på så sätt mer eller mindre utan uppfostran. De följde inga regler, sa alltid vad de tyckte och ljög när helst det passade dem. De städade aldrig efter sig, tackade inte för några gåvor och slarvade både med sina saker och också med andras. Så länge de var små flickor var det dock ingen som klandrade dem. Både människor och djur njöt av deras livsglädje och vackra sång. Människor från olika världsdelar färdades långväga för att höra deras porlande skratt, se deras framfart över stranden och höra deras sånger om livet. Att lyssna på dessa sånger gjorde åhöraren lätt om hjärtat och glad i själen. Därför brydde sig åskådarna inte om flickornas brister. Men tiden gick. En dag när vinden kom på besök var flickorna vuxna unga kvinnor. Vinden suckade och beklagade att hon missat deras barndom, men nu var det ju som det var. Nu måste flickorna ut i världen och ta sitt ansvar. ”Varför?” frågade flickorna skrattande. ”Vi har det ju så bra här. Här är det varmt och skönt och vi kan springa nakna hela dagarna. Människor och djur ger oss vad vi behöver för en liten sång. Vad mer kan vi behöva?” ”Ack”, sa deras moder vinden. ”Lita inte på människorna. De är av ett avundsjukt och ombytligt släkte. Er lycka kommer aldrig att bestå om ni fortsätter så här. Ni måste börja ta livet mer på allvar och ta tag i er framtid”. Alla som mött unga flickor utan uppfostran kan dock ana hur döttrarna reagerade. Det blev bara vilda protester och gråt och skrän. Vinden höjde då rösten och blåste till orkan. Stora vågor slog sönder hus och dränkte människor och djur. Skogens träd ven och kved. Höga granar föll över vägar, krossade människornas ägodelar och jagade boskapen långt upp i bergen. Så fortsatte det en tid och flickornas envishet blev lika vida känd som deras tidigare skönsång varit. Människorna skrämdes av den styrka som de upplevde i vindens ilska och de började undra vad flickorna mer skulle dra över dem. Till sist bad flickorna vinden att stilla sig. ”Vi ska bättra oss. Vi ska visa att vi kan ta ansvar och göra som du sagt, kära moder”, sa de. De lovade uppföra sig, sätta kläder på sina nakna kroppar, ägna dagen till att göra nytta istället för att bara vara. De skulle vara så duktiga och hjälpsamma om bara vinden lät dem vara. Vinden, som ville vara vän med sina döttrar och var hjärtligt trött på att gräla, lyssnade på deras löften. Trött efter sin styrkedemonstration drog hon sig tillbaka och lät solen åter värma stranden. Det tog dock inte många dagar innan allt var som förut. De unga kvinnorna forsade fram som vanligt sjungande och fnittrande och totalt ovarsamma med tiden. De skrattade åt sin godtrogna moder som så lätt gått på allt de sagt. Så klart de inte skulle ändra sig när de hade det så bra. Vad visste vinden om livet! Hon blåste ju bara runt och var så tråkigt allvarsam. Det var väl inget liv! De klarade sig utmärkt utan henne, vilket de talade om för alla som ville lyssna. Vinden behövdes inte, tänk bara vad hon ställt till bara för att döttrarna inte vill sluta leka. Människorna var i början lite vaksamma, men efter en tid började några åter närma sig stranden. Framför allt kom alla de som ville vara precis som vindens döttrar. De som ville leva i frihet utan att ta ansvar för följderna. Dagarna gick och större och större skaror av människor kom till stranden. De deltog i de unga kvinnornas lekar och skratt. Tog allt de ville ha från tillfälliga besökare och slängde det de tröttnat på. De åt bara det som de tyckte var gott och lät resten ruttna. De kramades och slogs, skrattade och grät tills de blev trötta och somnade. Skräpet hopade sig på stranden och med det kom skadedjuren. Men ingen brydde sig. Alla lekte bara vidare. Efter en tid började dock en del människor få lite dåligt samvete. De blev allt mer rastlösa. För att hålla de negativa tankarna och rastlösheten borta jagade de efter nya häftiga äventyr och berusade sig med olika droger. Vindens döttrar förstod ingenting. Varför önska mer då de hade allt värt att ha? De människor som valt att leva på stranden började nu må allt sämre. De skadade sig själva och sina medmänniskor. De blev sjuka och för varje dag var det fler och fler som dog. Men vindens döttrar fortsatte leva som om ingenting hänt. Hur var det möjligt? Människorna ställde frågan allt oftare. Varför var det bara människor som led? Bara människor som dog? ”Var det kanske en ond plan som vindens döttrar kommit på för att bli av med dem. Först lockade de oss med sång och skratt och invaggade oss i säkerhet. Sen började de sprida sjukdomar och död omkring sig. Vi skulle aldrig ha litat på dessa varelser. Kommer ni inte ihåg vad deras mor ställde till med? Säkert är det vindens döttrar som är roten till allt ont som skett på stranden”. En natt bestämde sig människorna för att detta måste få ett slut. Vindens döttrar måste bort. Först då skulle människorna kunna var lyckliga på stranden igen, trodde de. Vindens döttrar låg tätt intill varandra och sov utan att misstänka något. Plötsligt hoppade en hop människor på dem. De rev och slet i ett förfärligt raseri. De unga kvinnorna skrek efter sin mor, vinden. De skrek på nåd och på hjälp. De skrek i ren ångest och av smärta. Men ingenting stoppade den uppjagade människohopen. De gav inte upp trots att de dragit av benen på den ena dottern och slitit bort skinnet på ryggen på den andra. I detta skede hade dock naturen fått nog. Människorna fick till sin fasa se havet och skogen närma sig och möttes där mitt på stranden. Med förstenade miner såg de hur skogen tog med sig den ena av vindens döttrar och havet den andra och sedan försvann därifrån. Människorna stod där och gapade. Vad hade just hänt? Varifrån hade all blodtörst kommit som gjort dem till sådana monster att skogen och havet hade varit tvungna att ingripa? Varför hade inte naturen skadat människorna där på stranden utan bara tagit med sig vindens flickor? Många frågor men inga svar fick människorna.

Vindens döttrar var svårt skadade. Av respekt för deras moder, vinden, bestämde naturen att ge dem en chans till. Dottern som togs om hand av havet hade förlorat sina ben. Av havets varelser fick hon en fiskstjärt istället. Med hjälp av fiskstjärten kunde hon simma i havet, dyka bland vågorna och hoppa i det vackra skummet. Hon kunde aldrig riktigt förlåta människorna och höll sig ifrån dem. Men ibland kunde någon sjöman se henne sittande på en klippa, med håret fladdrande i vinden, sjungande vackra, sorgsna toner. Aldrig mer skulle hon kunna leka med sin syster igen. Hennes sång fick hjärtat att brista på alla som hörde den. Sjömännen övergav sina båtar och försvann i havet. Den dotter, som skogen tog om hand, hade inget skinn kvar på ryggen – bara ett stort gapande hål. Hon fick av skogens varelser bark från björken att sätta över hålet. Barken syntes knappt under hennes vackra hårman, men för henne var den ändå alltid mycket märkbar eftersom den jämt skavde. Även hon hade svårt att förlåta människorna och höll sig djupt inne i skogen, där människorna sällan gick. Då och då, skymtade någon henne där hon sprang mellan träden med håret som en svans bakom sig. Hon snyftade och längtade efter sin syster. Modern susade vakande över henne i lövkronorna. Om några försökte följa henne försvann de i skogens mörka trädlabyrinter och kom aldrig mera tillbaka.

Människogruppen på stranden splittrades och försvann. Ingen vet vart de tog vägen, men liknande grupper dyker upp lite varstans. Människor som inte vill ta sitt ansvar och vägrar bry sig om konsekvenserna av sitt handlande. Och var de än dyker upp skadar de sig själva, vår natur och allt levande där. Vinden tog aldrig mer semester. Hon drar ständigt fram över jorden och vakar över sina döttrar i havet och i skogen. Och där var sagan slut....men inte historien så klart