Evigheten
Tänk vad många som önskar få en evighet. Att leva för alltid, att förevigt vara ung eller tiden ska stå still i ett lyckligt ögonblick. Vi frossar i berättelser om vampyrer som inte åldras, köper antirynkkrämer som ska konservera oss för framtiden och barnen önskar som Pippi: aldrig-bliva-stor-piller.
Att det här med att stanna tiden inte fungerar märks extra mycket dagen innan semestern är slut. Då familjen förbereder för att återgå till vardagen och lämnar ledigheten bakom sig. Kanske väntar stress, press och ansvar som du helst skulle slippa trots att du själv valt det mesta andra i ditt dagliga liv. Spänning och förberedelser får uppfattningen om tiden att skifta under dagen. Jag tänker tillbaka på hur snabbt tiden gått senaste dagarna, vill dra ut på dagen men ändå liksom skynda på och komma ur denna slutfas så snabbt som möjligt. Men framför allt hoppas jag att tiden till nästa ledighet ska gå fort trots att jag faktiskt trivs med min vardag. Så jag räknar dagar till nästa gång vi i familjen igen är tillsammans, lediga och fria.
Men tänk om evigheten skulle slå till på riktigt men vid fel tidpunkt. Om vi skulle fastna i en tid där allt var stress, press och tyngande ansvar som ingen vill ha. Om vi var fast i svält och fattigdom eller i ålderns höst med sjukdom och krämpor i stället för i ungdomens hälsa? Tiden stannade då livet var i sin djupast dal och det inte fanns någon läkning/bättring att vänta. Eller är det så att det då fanns en evighet att ta sig ur dalen? Hmmm... Ja svårt att förutspå så jag är lyckligt lottad ändå i att leva i förändring. Åtminstone tror jag det. Kram.
