Då var det dags
I morgon börjar vardagen även för vår familj. Åtminstone för halva.
I morgon är det måndag och vi vuxna ska gå till arbetet och de yngsta till förskolan. Vanliga skolan börjar först om en vecka. Kanske är det då inte konstigt att detta varit sämsta dagen på hela semestern. Finns en vits med det förstås. På det viset behöver jag inte sörja semestern lika mycket som jag skulle gjort om detta varit en toppen dag.
Dagen före ny period, innan förändring, är sällan perfekt utan snarare fyllt av kaos och tvivel. Så även nu. Vi har tjafsat, diskuterat, plockat, planerat och försökt avsluta men egentligen inte nått fram i något. Önskan om att vara den perfekte går i kras än en gång.
Tänkt på just det, vad som är viktigast att lyckas i. För mig är det som förälder. Jag vill vara en, inte bara bra mamma, utan en riktigt bra mamma. Barnen är viktiga inte bara för att de är framtiden och fantastiska personligheter, utan även för min existens. Utan dem vore jag ju inte den jag är. Som förälder gör de flesta sitt bästa och får ändå svidande kritik då de som människor och föräldrar inte räcker till. Denna kritik går djupt då den går ner till existensens mitt, den vi tror vi är.
Nyttigt att tänka på då jag själv ibland blir arg och har svårt att kontrollera mig då föräldrar eller andra vuxna inte sätter barnens säkerhet och väl först. Såg här om dagen en man som säkert satt fast i framsätet med bälte på men hade sin dotter studsande fritt i baksätet. Flickan kanske var fem-sex år gammal och hade vare sig barnstol eller säkerhetsbälte på sig. Om något hänt hade världen troligtvis förlorat två själar. Barnet, som kanske skulle dött och fadern, som inte kunnat förlåta sig själv då.
Vi måste fortsätta tro på framtiden, våra barn. Älska, skydda dem och ge dem hopp men också förbereda dem för ansvaret som vuxenlivet innebär och ytterligare en generations födelse. Ge dem möjlighet att se livets magi utan att förspilla det. För kanske är det livets enda mening. Kram
