För tretton år sedan.....
För tretton år sedan hade jag ingen aning om hur livet som mamma kunde vara. Självklart hade jag skapat mig en bild av hur familjelivet skulle bli men så här i efterhand kan jag tryggt säga att jag var inte ens i närheten. Som tur är växte jag gradvis in i rollen. En liten bit i taget möter jag kramiga och trotsiga barn som utmanande mig på sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag är oerhört tacksam för dessa utmaningar som gett mig så mycket. Ledsen för att jag ofta är för trött för att visa det bara....
All denna energi som går åt föder oftast ny energi. Precis som känslan av kärlek ger mer plats i hjärtat för ytterligare kärlek, så är min upplevelse sådan att ju mer jag gör desto mer hinner jag och orkar. Till en gräns... Plötsligt kollapsar orken och luften går ur mig. Argt skriker och rasar jag på allt och alla för att sedan dra mig tillbaka sårad i min säng. Efter mig lämnar jag en oförstående familj. Förlåt för de ni kära, så älskade.
För tretton år sedan fanns mer tid för mig men så mycket mindre kärlek och framtids hopp. Så tack!
