Kommentarer
Idag måste börja med att be om ursäkt. Ni som visat intresse och försökt kommentera bloggen, jag är ledsen att det inte fungerat, men nu hoppas jag det är fixat. Min underbare man har viftat med sitt trollspö över datorn, ja ibland verkar hans fingrar åtminstone ha magi när det gäller de tekniska prylarna hemma, och ordnat att nu går det både att skriva och läsa kommentarer. Så snälla gör gärna det!
Hemma är det jag som är gruppledaren, något som vanligtvis både barn och djur känner av. Jag är den de vänder sig till när det ska göras ett beslut av något slag och den som man ska ställa in sig hos i första ledet. Detta gäller dock inte de prylar med kretskort som familjen äger och de är åtskilliga. Där är inte min make bara gruppledare utan närmare någon vi smått dyrkar och tror kan fixa allt. Detta innebär ett stort ansvar och är troligtvis ganska tungt att bära men väl förankrat i erfarenhet. Det är som sakerna känner att husse är hemma och då anstränger sig något mer för att fungera.
Det händer att jag provat att fixa själv och inte lyckats och sedan kommer mannen hem och gör, vad jag upplever, som precis samma sak, och får det att funka på en gång. Irriterande, men ändå tacksamt. För visst kan det vara skönt att ibland få vara liten eller inte klara något och då få lämna över arbetet och ansvaret till någon annan?
Moderna sagor har ofta väldigt starka, kraftfulla och självständiga hjältinnor som räddar både sig själva och prinsen och det tycker jag speglar verkligheten på ett bra sätt. Tjejer kan och tjejer ska stå upp för sig själva och det de kan. Men ibland, och jag säger bara ibland kan det vara skönt att få vara en dyrkad, skör prinsessa som ska räddas och tas om hand som en ömtålig klenod. Något att värna om, dyrbarare än livet. Nåja kanske kan vi i jämlikheten hitta någon balans där både killar och tjejer kan få både och. Vore inte det fantastiskt?
