Vill, vill, vill
Det är bra att veta vad man vill. Ännu bättre om man sedan kan genomdriva det. Denna lärdom har mina barn tagit till sig mer än något annat. Viljornas kamp gör hemmet till verbalt slagfält. Ingen är beredd att lägga sig och allt är värt att strida för. Jag tänker att Bengan, husspöket, måste vara extremt förfärad då han är från en annan och äldre generation än till och med jag. En generation där barn eventuellt syntes men absolut inte hördes.
Vet att min farmor ofta sa att min vilja satt i grantoppen och därmed inte hade någon betydelse. Nu har jag faktiskt ingen aning om Bengans ålder men nog borde han åtminstone ha varit del av min farmors generation från början av 1900-talet. Så då är han uppvuxen med att det är självklart att den äldre generationen bestämmer och barnen lyder. Vad ska han då tro om min stojiga skara som på gott och ont, alla vill så mycket?
Ja, mina barn kan gå hur långt som helst med all denna vilja, undra bara om Bengan kommer stå ut att bo kvar eller om han också måste gå hur långt som helst. I vilket fall, som mamma måste jag välja mina strider och försvar av husspöken vet jag inte om det är en av dem. Får tänka på saken. Kram.
